Novaya Zemlya, satellitbild över norra testområdet
Novaya Zemlya, satellitbild över norra testområdet
Rapport från konferens i Umeå i november 1996
(bilderna i denna artikel är kopierade från Bellona-stiftelsens hemsidor)
Den 23-25 november hölls en konferens vid Umeå Universitet med titeln "Hazards from Nuclear Materials in the Arctic Region". Ett fyrtiotal forskare från olika områden deltog. Bland deltagarna fanns även 12 forskare från Ryssland och en läkare från Vitryssland.
Från Forskare och Ingenjörer mot Kärnvapen deltog Lars Rydén och Stefan Björnson. Även läkare mot kärnvapen var representerade.
Svårt att tränga in i materialet
Mitt spontana intryck av det material som presenterades är att det är mycket "forskningsmässigt". Man presenterar kalla fakta i tabeller och uppräkningar. Få omdömen fälls om grad av farlighet eller relationer till andra förhållanden. För att tränga in i vad materialet egentligen påvisar måste man vara mer insatt än vad jag är. Betyder t ex ett utsläpp av storleksordningen petabequerel de enorma mängder strålning som man skulle kunna tro? Är exponering om en nanosievert per år lika försumbar som det verkar? Hur skulle utsläppen efter ett haveri av kärnkraftverket på Kolahalvön med spridning ned över Skandinavien relatera till nedfallet efter Tjernobyl? Vid en direkt fråga till föreläsaren om detta fick jag ett svar som tydde på att det skulle vara mindre. Men man får en känsla av att forskare och allmänhet befinner sig i något skilda rymder.
Annars var det genomgående intrycket att situationen i Arktis inte är så farlig som vi ibland fått höra. Visserligen ligger det en hel del radiakskrot här och var, även på havsbotten, men havsvatten och övrig miljö visar inte upp några alarmerande halter. Berings hav och Karahavet är trots allt ganska stora vattenmassor och strömmarna för utsläppen vidare. Men vart? Som vanligt gäller det att inte dra för snabba slutsatser åt någondera hållet. Att faran inte verkar så stor just nu innebär inte att vi kan bortse från framtida risker.
Viktigt med fortsatt bevakning och studier
I rapporten "Priorities for Further Research" redogör Bergman, Baklanov och Segerstål för kända respektive potentiella risker.
Hög känd risk:
Hög potentiell risk:
Till detta kommer ett antal okända eller ännu ej klassificerade risker som t ex läckage från underjordiska provplatser för kärnvapen.
Författarna påpekar att man vid riskbedömningen också måste ta hänsyn till hur eventuella utsläpp skulle påverka sociala och ekonomiska förhållanden i de områden som utsätts för betydande utsläpp. Även risken för sådana utsläpp ökar i och med det sociala sönderfallet i regionen och utflyttningen av kvalificerad arbetskraft. Uppfattningen om denna risk i sin tur bidrar till ökat social sönderfall och utflyttning av dem som förmår lämna området.
Som ämnen för fortsatta studier föreslås följande:
Vitryssland hårt drabbat av Tjernobyl
I en rapport med titeln "Situation in Belarus Ten Years after Chernobyl Accident: Radioactive Load and Social Consequences" redogör läkaren Alexander Lutsko från Minsk för situationen i det land som drabbades värst av haveriet i Tjernobyl våren 1986.
En blick på kartan visar att olyckan inträffade intill gränsen mellan Ukraina och Vitryssland. Vinden som förde nedfallet ända till Sverige drog naturligtvis först över Vitryssland där det mesta av det hamnade. Stora områden fick evakueras. Lutsko redovisade att man idag kan konstatera en tiofaldig ökning av sköldkörtelcancer, kopplad till nedfallet. Dessutom har det konstaterats att antalet fall av lungcancer bland män växer kraftigt. En speciellt drabbad grupp är de nära 600 000 "bekämpare" som kommenderades in efter olyckan, utan vare sig lämplig skyddsutrusting eller eftervård.
Det projekt som Alexander Lutsko arbetar med lider av svårigheter till följd av bristande förståelse och vilja till att ta tag i problemen på hemmaplan. Det är som om olyckan vore något skamligt som man vill dölja och glömma. Lutsko menar att den utgjorde en starkt bidragande faktor till Sovjetunionens sönderfall; när tekniken och myndigheterna visade sig så opålitliga tappade folk slutligen tron på hela systemet.
Det behövs hjälp till Vitryssland - i engagemang, aktiviteter och pengar. Om du vill veta med om verksamheten vid det institut som Alexander Lutsko förestår så kan du gå in på web-adressen http://gray.isir.minsk.by.
Fallet Nikitin - rysk rättsröta
Det går inte att skriva om situationen i Arktis utan att ta upp de rättsliga övergreppen mot Alexandr Nikitin och Bellona-stiftelsen. I sin rapport från 1994 om radiologiska risker i Murmansk- och Archangelsk-området har den norska Bellona-stiftelsen sammanställt tidigare publicerat material. Där redogörs bland annat för olyckor med ryska atomubåtar, enligt tidigare publicerade rapporter. Detta har av myndigheterna i St Petersbursgområdet använts som förevändning för husrannsakan och konfiskation hos Bellona-stiftelsens kontor där. I samband med detta arresterades Bellona-medarbetaren, den före detta kommendören inom marinen, Alexandr Nikitin. Han har hållits i fängsligt förvar ända sedan han fördes till FSBs (säkerhetstjänsten, efterföljare till KGB) lokaler i februari 1996. Efter ihärdiga och upprepade överklaganden, apeller och påstötningar på högsta nivå släpptes Nikitin i mitten av december efter tio månaders vistelse i häkte. Behandlingen av ärendet visar på splittring och motsättningar inom den ryska rättsapparaten. De grava anklagelserna mot Nikitin kvarstår och myndigheterna i StPetersburg har förklarat sig ha för avsikt att fortsätta rättsprocessen. Bellona-stiftelsens senaste rapport är också fortfarande bannlyst där. Detta framstår som en myndighetsterror riktad mot miljörörelsen och mot möjligheterna att komma till rätta med de radiologiska problemen i Arktis. Folket i regionen behöver all hjälp de kan få och den hjälpen kommer inte att lämnas av säkerhetstjänsten.
För mer information om Bellona och Nikitin-fallet kan du gå in på web-sidan http://www.grida.no/ngo/bellona/nikitin.htm.
Stefan Björnson