Studentafton i Lund med Joseph Rotblat den 10 februari 1999

 

"Forskningen måste ha ett syfte" , sa Joseph Rotblat i sitt föredrag på Studentaftonen och poängterade därmed Vetenskapsmannens ansvar. Han är en vital och glödande entusiastisk man. Av hans utseende och uppträdande kan man förledas att tro att han bara är ca 70, men när han börjar tala har snart alla förstått att han är betydligt äldre än så. Han inleder sitt anförande med att sammanfatta hela 1900 talet som de vetenskapliga förändringarnas århundrade, och noterar snabbt att dessa har varit både av ondo och av godo.

 

Om bomben

Hans bakgrund i Manhattanprojektet började med hans forskningsarbete i det gamla hemlandet Polen i slutet på 30-talet. Där hade han kommit att intressera sig för hur neutroner sprids mot uranatomer. I Tyskland hade man konstaterat att uranatomer kunde klyvas i en kryptonatom och en bariumatom när de bombarderades med neutroner. Joseph upptäckte då till sin förskräckelse att det även frigjordes ytterligare tre neutroner. Han gjorde beräkningar och kom fram till att dessa neutroner skulle kunna åstadkomma en kedjereaktion om bara massan av uranmetall var tillräckligt stor, och att den enorma energi som då skulle frigöras skulle släppas lös på en enda mikrosekund. Teorin bakom atombomben var klar!

 

Länge försökte han stöta ifrån sig detta, men samtidigt hade han en gnagande känsla av att någon annan med mycket rymligare samvete kunde ha kommit fram till samma resultat, och att vapnet skulle kunna komma i Hitlers händer. Han gav sig iväg till Storbritannien för att ge de allierade bomben och därmed möjligheten att hota Hitler med vedergällning. Detta var som att välja mellan pest och kolera.

 

Allteftersom tiden gick blev det alltmera klart att tyskarna inte skulle få bomben. och vid en privat middag 1944 deklarerade General Leslie Groves upprepat att " ...ni inser att syftet med bomben är att underkuva ryssarna ". Dessa skälen tillsammans fick honom att hoppa av projektet då. Och han har inte mycket till övers för de forskare som fortsatte i projektet.

Han citerar en av dem för att belysa hur flera forskare har blivit "beroende" av projektet : "Det som var mest stimulerande var den fullständiga utplåningen ....."

 

(General Leslie Groves var Manhattanprojektets högste chef)

 

 

Så småningom skaffade Ryssarna sig emellertid en egen bomb, vilket skyndade på utvecklingen av superbomben - vätebomben. (Vid utfrågningen berättade han att Oppenheimer hade varit motståndare till utvecklingen av vätebomben och då föreslagit att man gjorde små "taktiska" kärnvapen i stället. Den amerikanska ledningen beslöt då göra både ock.) Ryssarna hann snart ikapp, och därmed var kapprustningen igång.

 

Forskarens och ingenjörens ansvar

Man hade sagt honom att bomben inte skulle användas, utan bara hotas med, men den användes och värst av allt mot oskyldiga civila. Detta gav honom anledning att nämna några punkter varför vetenskapsmän är ansvariga:

 

Pugwash

Hans egen aktivitet i sammanhanget tar ordentlig fart 1957 då han tar ordförandeskapet i den organisation som bildas i byn Pugwash i Nowa Scotia, och som därför antagit namnet Pugwash. Ett antal vetenskapsmän från både öst och väst samlades och skrev några "principles".

Detta gjordes i ett klimat då det kalla kriget pågick för fullt och ständigt riskerade bli ett hett. Kulminationen var kubakrisen 1961 då "...ansvaret för utlösandet av ett kärnvapenkrig hängde på en enda person, men lyckligtvis var Chrustjev en förnuftig människa. Ingen vet dock om vi har samma tur nästa gång."

Pugwash kan ståta med att ha initierat ett stort antal fördrag

Viktigast ansåg han vara Canberrakommissionens resolution vara. Där citerade han följande slutsatser:

 

Kärnvapnens förstörelseverkan är oerhörd. Användning av kärnvapen skulle innebära en katastrof.

 

Kärnvapen utgör ett oacceptabelt hot mot mänskligheten och dess miljö. Ändå finns tiotusentals vapen kvar i de arsenaler som byggdes upp under en extraordinär period präglad av djupa motsättningar. Denna tid är nu förbi men man fortsätter att hävda kärnvapnens betydelse.

 

Dessa fakta är uppenbara men deras konsekvenser har kommit i skymundan. Det råder ingen tvekan om att världens befolkning skulle förkasta kärnvapnen och aldrig tillåta att en regering å deras vägnar innehar eller förvärvar kärnvapen, ens i självförsvar, om de vore mer medvetna om kärnvapnens ofrånkomliga fara och konsekvenserna av deras användning.

 

Kärnvapen innehas av en handfull stater som insisterar på att dessa vapen utgör en unik säkerhetsförmån men samtidigt förbehåller sig den unika rätten till innehav. Detta läge är i högsta grad diskriminerande och därmed instabilt; det kan inte upprätthållas. En stats innehav av kärnvapen är en ständig stimulans för andra stater att själva också förvärva kärnvapen.

 

Världen står inför hot om kärnvapenspridning och kärnvapenterrorism. Dessa hot växer. De måste undanröjas.

 

En värld utan krig

Trots hans aktningsvärda ålder saknar han inte visioner. Nu står "En värld utan krig" på dagordningen. Och för att visa att det inte är orealistiskt visar han på en vetenskapsmans vis med statistik att antalet krig kraftigt har sjunkit under 90-talet. Han menar att det beror på att ett stort antal kommunistiska diktaturer har fallit, och att demokratier är mycket mindre krigsbenägna. Nu när hela världen endast befinner sig några knapptryckningar bort är det dags att utvidga våra lojalitetscirklar (se illustration) med ytterligare en cirkel - mänskligheten

Genom sitt liv har han upplevt två världskrig, båda centrerade kring ett krig mellan Tyskland och Frankrike. Därför ser han nu EU som ett utmärkt fredsprojekt; aldrig mer ett Tysk-Franskt krig.

.

 

Flera gånger citerar han ur det manifest som Einstein och Russel skrev 1955. Där står bland annat

"Skall vi göra slut på mänskligheten, eller ska mänskligheten avsäga sig kriget"

och

"Avskaffande av kriget kommer att kräva en motbjudande begränsning av nationell suveränitet"

 

 

 

Hans råd till studenten av idag är:

"Börja med dig själv! I vilket samhälle vill du bilda din familj?? Du har alltid ansvar för ditt arbete! "

 

Referat Stefan Andersson