En raket kommer lastad - med smittkoppor och mjältbrand
Tidskriften "The New Yorker" hade nyligen ett reportage om Sovjetunionens tidigare program för biologiska vapen. Dr Kanatjan Alibekov - numera amerikansk medborgare med namnet Ken Alibek - som var biträdande chef för institutionen "Biopreparat" har berättat för CIA vad han och hans 32000 kollegor höll på med under åren 1973 - 1991. Biopreparat, eller "systemet", upprättades år 1973 bara ett år efter att Sovjetunionen hade undertecknat konventionen mot biologiska och kemiska vapen. USA, som hade avbrutit sitt biovapenprogram år 1969, undertecknade också konventionen tillsammans med 140 andra stater. I Sovjet trodde man att USA fortsatte med sitt biovapenprogram i förtäckt form. "I själva verket hade de flesta av forskarna inom Biopreparat aldrig hört talas om konventionen mot biologiska vapen", säger en brittisk underrättelseofficer.
Dessa 32000 forskare åstadkom naturligtvis en hel del under de nästan 20 år som de verkade. Till exempel tog man fram en variant av pest som är motståndskraftig mot antibiotika. Vidare experimenterade man fram ett ämne som gör att mjältbrandssporer kan spridas långa vägar med vinden. I lagren fanns aldrig mindre än 20 ton smittkoppsämnen. Det gjordes även försök med filovirus - den fruktade Ebola-sjukdomen. På något sätt hade Biopreparat kommit över det smittämne som dödade laboratoriepersonal vid en anläggning i Marburg i Tyskland år 1967. Det skedde även en olycka med detta preparat vid en sovjetisk anläggning år 1988, så att en medarbetare, Dr Ustinov, dog i en pöl av sitt eget blod efter några dagars sjukdom. Viruset togs till vara och "förädlades" till vapenkvalitet.
I väst ansåg man att biologiska vapen är oanvändbara på grund av att de inte kan kontrolleras. Som vanligt besudlas inte den sakliga analysen av några flummiga etiska argument! I Sovjet tänkte man dock längre än så. Faran med biologiska vapen är ju att de kan slå tillbaka på angriparen. Men om de man angriper är tillräckligt långt borta så behöver man inte vara rädd för detta. Därför gjordes konstruktioner där interkontinentala robotar skulle bära kapslar med biologiska stridsmedel. Dessa kapslar skulle släppas ned i fallskärm över städer som t ex New York eller Los Angeles. På en viss höjd skulle de slunga ut ett stort antal mindre kapslar som skulle brista i överlappande mönster och spruta ut t ex en blandning av smittkoppsvirus och mjältbrandssporer över målet. Det räknades med att kanske halva Los Angeles befolkning skulle dö i ett sådant angrepp - en effekt som överträffar den av en 10 megatons kärnvapenladdning.
Nu besparades världen ett sådant skräckscenario p g a det kalla krigets slut. Biopreparat finns kvar i kraftigt nedbantad form och man sysslar enbart med fredlig forskning och produktion. Den läxa man kan lära sig av den här historien är att kärnvapen inte ger monopol på massdödande, utan det finns flera sätt att slå till med väl så ruskiga medel. Dessutom tycker jag man kan dra slutsatsen att det är av avgörande betydelse med öppenhet så att missförstånd undviks och att det finns en allmän kunskap om internationella avtal.
Stefan Björnson