För "Nytt från FIMK" maj 1988

Begreppet "sustainable development" dök upp först på 80-talet med Brundtlandrapporten. Ändå har ord som "hållbar" och "uthållig" för samhällsutvecklingen slitits ner genom att utnyttjas för olika syften. Idag kan man höra om både social, ekonomisk och kulturell uthållig utveckling utöver den ursprungliga som gäller ekologiska gränser.

Ekonomisk uthållighet har då ofta blivit liktydigt med stabil ekonomisk tillväxt men den medför, så långt vi idag kan se, alltid ökad ekologisk belastning. Därför är det här sättet att utnyttja attraktiva begrepp inte helt oskyldigt. Det leder lätt till en föreställning att man kan sätta upp det ena slaget av uthållighet mot det andra och göra upp en balans mellan dem vid ett förhandlingsbord. Men utan naturens tjänster finns inget liv. Man kan inte förhandla bort ekologin för att vinna en "ekonomisk uthållighet". På kort sikt kanske vi gör det; på lång sikt straffar det sig.

Ändå kan man inte bortse från ekonomin och det sociala. Tvärtom är en stabil och uthållig ekonomisk och social ordning nödvändig – för miljöns skull! För det är när den mänskliga ordningen bryter samman som naturen tar störst skada. I krig. Eller när utarmade bönder för att överleva odlar på alltför branta sluttningar. Eller i roffarkapitalismen (eller roffarsocialismen för den delen!).

"Hållbar utveckling" är alltså ett komplicerat begrepp; somliga menar att det är en oxymoron, en orimlig ordsammanställning. Jag menar att begreppet i första hand måste gälla de ekologiska gränserna: vi lever hållbart när vi inte använder mer naturresurser (och inte smutsar mer) än att det räcker lika för alla människor, nu levande och kommande generationer. "Din beskärda del" alltså; det är vad som ligger i begreppet "miljöutrymme" som Jordens Vänner och andra har lanserat.

Med enkla kalkyler kan man visa att då duger inte den nuvarande västliga livsstilen. Resursåtgången skulle behöva skäras ner med minst en faktor 4, kanske mer. Det är en enorm utmaning. "Utveckling" skulle för det första betyda effektivisering, inte förstoring. Det skulle säkert klara av en hel del, kanske hälften av kraven. Likafullt handlar det också om att resa mindre, bo mindre spaciöst etc. Men detta är ett slag i magen på alla som föreställer sig att utveckling också måste betyda (ekonomisk) tillväxt och att sådan tillväxt är nödvändig för vårt samhälles stabilitet.

Den största utmaningen vi står inför är alltså att tänka om. Liksom kärnvapenkrig skulle fortsatt konsumtionstillväxt leda till global katastrof. Och liksom vi kräver ett avstående från kärnvapen så måste vi också vänja oss vid tanken att avstå från ökad materiell konsumtion – trots att båda delarna är tekniskt möjliga bör vi avstå. Men det innebär inte slutet för kvalitativa framsteg. Världen stagnerar inte för att den mänskliga påhittigheten används klokare. Den kan fortfarande ge oss ett rikare liv i framtiden.