Indiens stora A

Nu har Indien gjort en serie stora A och omvärlden reagerar med förfäran, vrede och repressalier på detta utslag av dålig potträning i det internationella samkvämet. På sätt och vis påminner de indiska proven om de franska som genomfördes för några år sedan: alla, inklusive de själva, verkar undra vilken innebörd provsprängningarna har. Är detta upptakten till en ny rustningsspiral, eller bara en begränsad manifestation av nationell självhävdelse?

Det är anmärkningsvärt att de synpunkter som framförts i debatten både i Indien och Pakistan under de senaste veckorna varit så kortsiktiga. Det är som om de indiska explosionerna vore början och en pakistansk sprängning skulle vara slutet på historien. I själva verket är ju kärnvapenprov bara inledningen till en utveckling som kostar mer än t o m världens rikaste länder har råd med. Dessutom leder den till risker som det internationella samfundet kämpar för att hålla under kontroll.

Saken framställs ibland som om en klubb av rika länder försökte få fattiga länder att avstå från att skaffa sig jämbördiga militära maktmedel. Men i själva verket har kärnvapnen spelat ut sin roll - militärt, politiskt och som teknologisk bedrift. Dock är de fortfarande ett hot mot mänskligheten. Det gäller att förebygga kärnvapenkapprustning i regionen Indien-Kina-Pakistan och en våg av kärnvapenspridning som kan nå bortom dessa länders gränser. Kärnvapenhot för med sig förstaslagsstrategier, planer på vedergällningsattacker och motangrepp vid varning, vilket kan leda till kärnvapenkrig av misstag. Ett sådant krig i några av jordens mest tättbefolkade områden skulle förorsaka mänskligt lidande och skador på vår civilisation av tidigare aldrig skådad omfattning.

Yrkesgrupper mot Kärnvapen har skickat en protest till ett antal regeringar. Där tar man upp såväl de aktuella proven som det faktum att kärnvapenstaterna inte uppfyller sina åligganden om nedrustning enligt icke-spridningsavtalet (NPT).

Stefan Björnson