"Fysikerna har lärt känna synden, och detta är en kunskap de inte kan göra sig av med." ("The physicists have known sin; and this is a knowledge they cannot lose.") Så lyder ett citat av J. Robert Oppenheimer, den berömde amerikanske fysiker som ledde atombombsprojektet Manhattan från högkvarteret i Los Alamos under andra världskriget. Yttrandet fälldes år 1947, två år efter kärnvapenkatastroferna i Hiroshima och Nagasaki. Var detta första

gången en naturvetenskaplig forskare erkände att det finns en moralisk dimension i verksamheten? Nej, säkert inte, men det har kanske blivit mera omtalat än tidigare uttalanden i samma anda, av lättförståeliga skäl. Utvecklingen av atombomben var en så både mångfacetterad och ödesdiger historisk händelse, att allt som relaterade till den kom att bli oerhört viktigt. I Albert Einsteins kommentarer till denna händelse fanns en profetia om en stundande katastrof, eftersom människans förnuft inte alls hållit jämna steg med den tekniska utvecklingen.

En annan forskare som bör nämnas i detta sammanhang är Leo Szilard (1898 - 1964), ungerskfödd, oerhört mångsidig fysiker som tillbringade tiden efter 1938 i U.S.A. som flykting undan judeförföljelserna i Europa. Han hade samarbetat med Einstein redan under 1920-talet - de uppfann tillsammans

en ny typ av kylskåp, som dock aldrig blev någon storsäljare. Det var han som år 1939, mycket snart efter det att upptäckten av fissionsprocessen publicerats och förklarats, lyckades förmå Einstein att skriva till president Roosevelt om möjligheterna att tillverka en atombomb. Det förtjänar påpekas, att det inte var självklart att atomklyvningen skulle kunna få några tekniska tillämpningar. Detta hade förnekats av många berömda fysiker, bland dem Rutherford och Bohr. Einsteins brev ledde heller inte till någon omedelbar aktion från presidentens sida men fanns säkert med som bakgrundsmaterial, när man senare bestämde sig för att satsa fullt ut på konstruktionen av en atombomb. Det främsta argumentet blev till att börja med risken att Tyskland skulle kunna hinna före U.S.A. Det var ju i Berlin som fissionen hade upptäckts, vid slutet av år 1938.

Varken Einstein eller Szilard ansågs tillräckligt pålitliga, politiskt sett, för att få delta i Manhattan-projektet, som de ändå i viss mening varit med att initiera genom sitt brev till presidenten. Redan innan man på allvar kom igång med arbetet med bomben, fick dock Szilard möjlighet att tillsammans med italienaren Enrico Fermi, även han flykting i U.S.A., utveckla reaktortekniken fram till en fungerande provanläggning, vid slutet av år 1942. I själva verket blev denna framgång också ett av argumenten för att höja tempot i Los Alamos.

Kanske var det hans distans till vapenutvecklingen i Los Alamos, den som Oppenheimer ledde, som gjorde Szilard uppmärksam på de oerhörda risker man tog, även politiskt, genom att fullfölja projektet ända fram till terrorbombningarna i Japan i augusti 1945. För majoriteten av deltagarna i projektet blev de tekniska framgångarna så överväldigande att man försummade att tänka på vad man egentligen sysslade med. Det fanns dock avhoppare även från Los Alamos; en av dessa, Josef Rotblat, 1996 års fredspristagare och grundare av Pugwash-rörelsen, har vittnat om att mot slutet av år 1944 ingen längre trodde på något hot från den tyska vapenutvecklingen. Redan då varnade Szilard för riskerna för en kapprustning efter krigsslutet. Officiellt arkivmaterial från U.S.A. visar att Szilard också spelade en ledande roll under år 1945 i ansträngningarna att få den amerikanska krigsledningen att avstå från att använda bomben annat än som ett hot för att tvinga fram en kapitulation. Den 17 juli 1945, dagen efter bombtestet i New Mexico, skickades en skrivelse till president Truman, underskriven av 70 personer som var verksamma vid ett metallurgiskt laboratorium i Chicago. I denna ges tydliga indikationer på vad man kan vänta sig om det nya vapnet börjar användas, både ifråga om okontrollerad kapprustning och moraliskt förfall. De mest kända namnen bland undertecknarna är just Szilard och hans kollega E.P. Wigner. Ett par avsnitt ur skrivelsen förtjänar citeras:

"Om vi efter det här kriget tillåter en situation att utvecklas i världen, som gör det möjligt för rivaliserande makter att komma i besittning av dessa nya vapen, så kommer Förenta Staternas städer såväl som andra nationers städer att ständigt riskera plötslig utplåning. Alla vårt lands resurser, både moraliska och materiella, måste mobiliseras för att förhindra att en sådan situation uppstår i världen. Att förhindra detta är för närvarande Förenta Staterna högtidliga ansvar - tillkommet genom landets ledande ställning på atomkraftsområdet.

Den ökning i den materiella styrkan som detta försprång ger Förenta Staterna, medför en plikt att visa återhållsamhet, och om vi åsidosätter denna plikt skulle vår moraliska ställning försvagas både i världens och i våra egna ögon. Det skulle då bli mycket svårare för oss att hålla fast vid vårt ansvar, när det gäller att få kontroll över de förstörelsekrafter som frigjorts."

När hundraårsminnet av Szilards födelse firades i U.S.A. i april i år resonerade hans biograf William Lanouette omkring skälen till hans brinnande intresse för de moraliska frågor som forskningen kan ge upphov till, när man kommer till tillämpningar. Vid tioårsåldern lär han ha läst och fascinerats av en ungersk episk dikt, Den mänskliga tragedin, i vilken mänskligheten inför hotet om förintelse ändå överlever tack vare en smal strimma av hopp. Denna hoppets strimma fick Szilard att fortsätta sina ansträngningar för avspänning i världen; det var han som år 1960 lyckades få till stånd en direkt telefonlinje mellan ledarna för de två kärnvapengiganterna, den s.k. heta linjen Washington-Moskva.

Vi kan omedelbart konstatera, att varken Einstein, Oppenheimer eller Szilard kunde avstyra utvecklingen av ännu hemskare massförstörelsevapen än de som drabbade de två japanska städerna. Nästa steg, vätebomben mångfaldigade den redan kusligt dödsbringande verkan som de första bomberna hade. Är det alltså helt fruktlöst för forskare att protestera så som dessa tre och många andra gjorde? Kommer de alltid att överröstas av makthungriga politiker med större krav på snabba avgöranden än på eftertänksamhet och en genomtänkt analys av konsekvenserna? Finns det kanske forskare som faktiskt uppmuntrar den fortsatta utvecklingen t.ex. inom vapenteknologin? Jovisst är det så, och det främsta exemplet från U.S.A. är Edward Teller som har kallats vätebombens fader och som ända in på 1980-talet kunde ge råd åt president Reagan, när han var i färd med att lansera det vi kallar Stjärnornas krig, eller mera officiellt SDI, Strategic Defense Initiative. Inför sitt beryktade framträdande den 23 mars 1983 lär Reagan ha hälsat till Teller med orden: "Ed, det här kommer Du att gilla!" ("Ed, you are going to like it!")

Har vi kanske trots allt blivit förnuftigare under det halvsekel som gått sedan 1940-talet? Låter vi numera moralen bli en del av den kompetens vi anser nödvändig för naturvetenskaplig forskning och därur stammande teknisk utveckling? Erkänner forskare och tekniker att värderingar är viktiga inslag också i deras verksamhet, både i valet av projekt, i själva forsknings- eller utvecklingsprocessen och i sättet att tillämpa uppnådda resultat? Många vetenskapskritiker anser att allt fortsätter som förut med forskares anspråk på värderingsfrihet och objektivitet och att reservationer och protester som de ovan nämnda är undantag som bekräftar regeln. Nu är det dock kanske inte längre kärnforskare och vapenutvecklare som får den mesta uppmärksamheten. Även biologer och medicinare har "lärt känna synden", och kunskaperna om hur man manipulerar de grundläggande livsprocesserna kommer inte att försvinna. Kraven på besinning blir allt högljuddare även när det gäller den biomedicinska forskningen. Bioetiken har numera en mycket stark ställning inom forskningsetiska fora