I maj 1998 genomförde Indien en serie kärnvapenprov, följt av vedergällningsprov av Pakistan. Kärnvapenrustningen på den sydasiatiska subkontinenten gav upphov till kraftiga reaktioner över hela världen och fogade ytterligare ett element till säkerhetskomplexet i Sydasien.

När Kashmir hamnade i en nukleär blixtbelysning blev hela regionen mer instabil och risken ökade för felbedömningar eller misstag som kunde leda till ömsesidiga kärnvapenangrepp. Uttalanden från G5, kommunikén från G8-gruppen, FN-resolutionen 1172, de gemensamma kinesiskt-amerikanska kommunikéerna såväl som President Nelson Mandela i sitt öppningsanförande vid toppmötet för de alliansfria staterna har betecknat Kashmir-konflikten som grundorsak till den rådande spänningen. Kravet på en snar lösning av konflikten har varit en central fråga i den uppmärksamhet som de nämnda aktörerna har ägnat frågan.

I kölvattnet efter testerna följde en tidigare aldrig skådad grad av upptrappning av spänningen längs "Line of Control" (LoC) , den inofficiella demarkationslinje som delar Kashmir i en pakistansk och en indisk sektor. Det förekom intensiva artilleridueller som ledde till döden för 125 människor på den pakistanska sidan av LoC och ungefär 50 på den indiska. Den laddade atmosfären spädde på farhågorna för kärnvapenkrig av misstag. Vid ett tidigare tillfälle år 1990 hade ett uppror inom den indiska delen av Kashmir lett till en kris som förde de bägge länderna till randen av en kärnvapenkonfrontation.

Efter att proven genomförts uppkom ett ökande internationellt tryck på båda parter att återuppta en bilateral dialog. Överläggningarna stannade upp i inledningsfasen i september 1998 när meningsskiljaktigheter tornades upp rörande genomförandet av en överenskommelse som träffats i juni rörande upprättandet av ett antal arbetsgrupper för att tackla konflikterna och dispyterna. På detta tidiga stadium vägrade Indien att medverka i en arbetsgrupp om Jammu och Kashmir. Slutligen kom man överens om att etablera följande arbetsgrupper med regeringsrepresentanter och experter:

• En arbetsgrupp om "Fred och Säkerhet" som hade till uppgift att föreskriva allmänna förtroendeskapande åtgärder.
• "Jammu och Kashmir " blev ämne för en arbetsgrupp, trots allt.
• En arbetsgrupp för "Siachen" tar upp gränsdragningen över Siachen-glaciären bortom den senast definierade sträckan av LoC.
• "Wullar Barrage/Tulbul" söker klargöra respektive tolkningar av 1960 års avtal rörande vattnet i Indus.
• "Sir Creek" sysslar med gränsdragningen över en 60 km lång vattenväg i Rann of Kutch.
• Terrorism och narkotikahandel
• Samarbete inom handel och ekonomi
• Liberalisering av möjligheter till resor

Det första mötet efter proven mellan Indiens och Pakistans premiärministrar Vajpayee och Sharif ägde rum vid toppmötet i Colombo inom samfundet för regionalt samarbete i Sydasien i slutet av juli 1998. De två kom överens om att återuppta samtalen och när Vajpayee och Sharif möttes igen den 23 september i New York meddelade de att en dialog hade öppnats. Detta ledde till ett möte på hög regeringsnivå i Islamabad den 19-21 oktober där Kashmirfrågan och förtroendeskapande åtgärder stod på dagordningen. Trots de höga ambitionerna fördes förhandlingarna inte framåt i någon större grad. Islamabad erbjöd att man skulle ingå en pakt om återhållsamhet beträffande strategi och konventionella vapen och föreslog att Indien skulle dra ned på sin truppnärvaro. Övriga delar av detta förslag gick ut på

• Att förhindra en fortsättning av kapplöpningen inom kärnvapenområdet och rörande ballistiska missiler
• Introduktion av riskreducerande mekanismer
• Upprättandet av ett moratorium för kärnvapenprov
• Förbud mot introduktion av system för missilförsvar och avfyrning av missiler till havs

Det förslogs också att internationella observatörer skulle bjudas in för att övervaka situationen i Jammu och Kashmir. Detta paket av förslag från Pakistan avslogs av Indien. Indien formulerade ett motförslag rörande överenskommelse om att ingendera staten skulle vara först till att använda kärnvapen. Detta avvisades emellertid av Pakistan. Bristen på resultat smittade av sig på de andra arbetsgrupperna som höll möten i Delhi i november 1998.

I februari 1999 skedde ett oväntat genombrott. Indiens premiärminister, Vajpayee gav sig ut på en bussresa till Lahore i Pakistan för att träffa Sharif. De två statsöverhuvudena gjorde kraftfulla uttalanden till stöd för att omvandla spänning och konflikt till vänskap och samarbete. Detta underströks ytterligare genom Vajpayees besök till Minar-e-Pakistan, en symbol för Pakistans oberoende och existens som separat stat. Denna gest skingrade Pakistans tvivel rörande Indiens acceptans av Pakistan som en autonom stat.

Toppmötet i Lahore resulterade i tre dokument:

• Lahore-överenskommelsen
• Principöverenskommelse (Memorandum of Understanding)
• Gemensam deklaration rörande ett antal bilaterala initiativ, åtaganden och förtroendeskapande åtgärder som skulle komma att bli föremål för fortsatta förhandlingar.

Den mest betydelsefulla utvecklingen var att de två sidorna för första gången har engagerat sig i en regim för nukleär stabilisering i Sydasien. Enligt principöverenskommelsen kom parterna överens om att uppta bilaterala konsultationer om säkerhetsfrågor och nukleära doktriner med syfte att förhindra nukleär eskalering. Dessutom lovar de att vidta, respektive förbättra åtgärder, som kan minska riskerna för kärnvapenkrig av misstag eller genom icke auktoriserad användning. Slutligen har de åtagit sig att lämna förhandsbesked rörande missilprovning, att iaktta sitt unilaterala åtagande om att avstå från kärnvapenprov samt att delta på ett konstruktivt sätt i internationella förhandlingar om icke-spridning och nedrustning.

Vad gäller Kashmir underströk Lahore-deklarationen att de två regeringarna skulle intensifiera sina ansträngningar för att lösa alla återstående dispyter. Premiärminister Vajpayee svarade på en fråga om Kashmir med att säga att "diskussioner pågår, men det är mycket svårt att säga vilken lösning som slutligen kommer fram". Detta ansågs vara det mest öppna och positiva uttalande som kommit från Indien under de senaste tjugo åren.

Trots den inledande euforin har stämningen i Pakistan dämpats vad gäller förväntningar på aktuella och slutliga resultat av överläggningarna. De första stegen kan ha varit de enklaste och många befarar att Vajpayee bara har haft taktiska mål som inte haft substans vad gäller snar lösning av Kashmir-problemet. Vad gäller detta finns det en uppfattning i Pakistan att kärnvapenproven har banat vägen för en "hedersam" lösning av Kashmir-konflikten eftersom Pakistan nu åtnjuter en ny form av respekt från Indien. Pakistan kan därför tillåta sig att flytta fram sina positioner i Kashmir-frågan.

I Indien finns en allmän känsla att proven och kärnvapenupprustningen har fryst relationerna och att ingen har något att vinna på en storskalig militär konfrontation, eftersom det skulle leda till ömsesidiga kärnvapenattacker. Man hoppas därför att demarkationslinjen (LoC) inom en framtid kommer att accepteras som en permanent gräns mellan Indien och Pakistan. Ytterligare andra medlemmar i det politiska etablissemanget påpekar att Indien nu är i ett läge där man kan ta ledningen och visa beslutsamhet i sökandet av en lösning.

BJP-regeringens sammanbrott i april har kommit som ett slag mot den pågående dialogen. Trots att samtalen inom de olika arbetsgrupperna fortsätter, är det den politiska spänningen och den väpnade konflikten mellan Indien och separatisterna på den Pakistanska sidan om demarkationslinjen som får rubriker och internationell uppmärksamhet. Det finns knappast skäl att hoppas på ett genombrott innan valen i Indien har ägt rum i oktober 1999. Däremot kommer det att vara svårt, om inte omöjligt för vilken som helst ny regeringsbildning i Delhi att avbryta dialogen och medverkan i arbetsgruppernas överväganden. Resultaten av Indiens och Pakistans bilaterala samtal har måhända inte varit särskilt imponerande, men det positiva just nu är att de verkar ha uppnått en viss beständighet med förmåga att överleva - även när det pågår strider längs gränserna.

(översättning: Stefan Björnson)