Referat av Sven Hellman

I en artikel i tidskriften Avisen den 4 december 1999 berättar Folke Straube om kärnvapen som kommit på drift och vilka konsekvenser de kan leda till.

Han refererar den grekiska tidningen "To Vima" som avslöjat att ett amerikanskt krigsfartyg tappat en kärnladdning i Medelhavet utanför Kretas sydkust Den hamnade på så stort djup att man inte ens försökt hitta den. Den amerikanska flottan vill inte kommentera tidningsuppgiften och den grekiske försvarsministern vägrar dementera. New York Times kommenterade att en borttappad kärnladdning låter oroande men att det faktiskt inte är någon sensation. I princip inträffar varje år någon incident med kärnvapnen.

Under fyrtio år av kallt krig mellan USA och Sovjetunionen byggde freden på hotet om ömsesidig vedergällning. med hjälp av kärnvapen baserade på flygplan, på fartyg och till lands. Båda parter hade ständigt en del av sina bombplan i luften, redo att när som helst lägga om kursen och flyga mot det mål, som i förväg valts ut för just deras kärnvapen. Här tjänstgjorde de tuffaste av alla piloter. Varje liten träningsflygning betraktades som ett riktigt uppdrag och naturligtvis fanns det skarpa kärnvapen ombord. Men liksom alla andra människor på denna jord gjorde också piloterna i Strategic Air Command sina misstag.

Straube berättar om ett sådant misstag som inträffade den 2 februari 1958. Under ledning av major Howard Richardson flög två B-47 bombplan över halva USA för att simulera bombning av den lilla staden Radford i Virginia. De hade var sin väteladdning ombord. På väg hem efter nio timmar i luften inträffade olyckan. Ett jaktplan som skulle göra ett övningsanfall mot B-47:an missbedömde avståndet och brakade rakt in i bombplanets högervinge. Planet blev svårt skadat och Richardson måste utnyttja all sin skicklighet för att ta sig ned på närmaste militära flygfält. En buklandninig med kärnvapen ombord ville han av naturliga skäl undvika. Därför släppte han helt enkelt sin Mark 15-bomb i havet. 

Tyvärr var det ingen som riktigt kommer ihåg var man släppte bomben, och dykare letade förgäves efter den 3,5 m långa atombomben i havet utanför Savannah-flodens mynning. Sedan gav man upp och förträngde händelsen. Enligt Straube skrev försvarsministerns medarbetare Herbert Loper i ett brev till kongressen att vapnet måste betraktas som oåterkallerligen förlorat. Sedan dess har det legat bortglömt i mer än 40 år. 

Staube nämner också en mängd andra fall som officiellt erkänts, t.ex. i havet vid Vancluver Island, i S:t Lawrendefloden i Kanada, utanför Atlantic City, utanför Hawaii, i Puget Sound, utanför japan, vid spanska Palomares, utanför Azorerna, på Grönland och i nordafrikanska Sahara. Officiellt har erkänts 35 "missöden" med kärnvapen.

Är det bara tur att det hittills aldrig inträffat någon kärnexplosion när flygplan kraschat, tappat eller släppt sina kärnvapen? Nej, det inbyggda säkringssystemet gör att det klyvbara materialet måste pressas samman till en överkritisk konfiguration för att en kedjereaktion skall kunna komma till stånd. Detta i sin tur kräver att detonationen av det omgivande sprängämnet måste utlösas i ett antal punkter med exakt tidsmellanrum. Detta kan inte ske av en slump. Det borttappade materialet utgör sålunda inget explosionshot utan snarare ett miljöhot.

Under senare år, efter det kalla krigets slut, har både USA och Ryssland sänkt beredskapen hos huvuddelen av sina kärnvapenstyrkor