Nej till provstopp blir ja till spridning

I en reaktionär populistisk anda och under inflytande av paranoida föreställningar har en majoritet av republikanska senatorer i USA avvisat ratificering av provstoppsavtalet - CTBT. Det är svårt att känna respekt för den politiska uppfattning som ligger bakom nedröstandet av ratificering. Det rör sig delvis om en strävan efter att komma åt president Clinton, som ju förespråkat ett godkännande på kraftfullast möjliga sätt. En ultrakonservativ marginalrörelse verkar ha ett starkt inflytande över det republikanska partiets ställningstaganden. Deras argument är att USA fortsättningsvis behöver vara i besittning av en trovärdig kärnvapenkapacitet i avskräckande syfte, att denna arsenal behöver stöttas genom fortsatt provningsverksamhet, att fortsatt provning behövs för att verifiera mer avancerade matematiska modeller samt slutligen att CTBT är otillräckligt och icke-verifierbart som hinder för kärnvapenspridning.

Dessa argument bemöts på ett effektivt sätt av Christopher E Paine hos NRDC (http://www.igc.org/nrdc/nrdcpro/analys/nuctbt1.html). Han säger sammanfattningsvis:

  1. Den största svagheten i CTBT-motståndarnas argumentation är underlåtenheten att ens beakta följderna av sitt agerande. Återupptagande av provning i USA skulle utlösa provning i Ryssland, Kina, Indien och Pakistan. En kapprustningsspiral skulle medföra stora ekonomiska belastningar på dessa fattiga länder med risk för ökande sociala spänningar och revolter. Pakistan riskerar att tas över av en islamistisk regering som skulle kunna tänkas vilja räcka en hjälpande hand till kärnvapenaspirerande fundamentalistiska grannländer med bättre ekonomi. Icke-spridningsavtalet faller därmed ihop och länder som Frankrike, Storbritannien och även Israel kan förväntas öka sin kärnvapenkapacitet som motvikt mot hot utifrån. I korthet innebär detta att det som av motståndarna till provstopp framställs som en styrkefaktor för USA blir till en relativ svaghet genom att andra länder svarar genom kärnvapenupprustning.
  2. Provstoppsmotståndarna hävdar att USA under överskådlig framtid måste ha en trovärdig vedergällningskapacitet. Vidare skulle denna kapacitet komma att fungera som ett paraply över USAs allierade i en värld med tilltagande spridning av massförstörelsevapen.
    Detta leder till frågan om hur många stater som skulle önska stå under ett sådant beskydd och vad som händer när det inte fungerar för bevarande av freden - som i Korea, Vietnam, Afghanistan, Angola m fl. Skall atombomberna skickas iväg - och i så fall emot vilka mål? Även när kalla kriget pågick för fullt och världen var fylld av strategiska och taktiska kärnvapen räckte inte USAs kärnvapenparaply till för deras närmast allierade - Storbritannien, Frankrike, Israel och senare Indien samt Pakistan. Ett stort antal stater bedrev dessutom kärnvapenutveckling i det fördolda under 1970-talet.
    Detta hökaktiga hävdande av USAs "behov" av mer moderna kärnvapen kan inte dölja det faktum att en röst mot provstopp idag är en röst för kärnvapenspridning i morgon.
  3. Provstoppslobbyn hävdar att provning behövs för att kunna underhålla kärnvapenlagren och säkerställa deras ändamålsenlighet. Om vi inte tillåts genomföra prov kan det finnas oupptäckta defekter i USAs nuvarnade arsenaler, hävdar motståndarna mot provstopp.
    Detta är ett rent propagandistiskt påstående och har ingen grund i fakta. Kärnvapenexplosioner är mycket trubbiga instrument för analys av vapnens kondition. Traditionell inspektion och övervakning är vedertagna metoder för underhåll av komponenter och material som kärnvapnen är uppbyggda av. Historiska data påvisar att endast ett enda av de 387 prov som genomfördes efter 1970 faktiskt ledde till upptäckt av ett åldersrelaterat fel i ett kärnvapen och endast 11 av dessa prov genomfördes i underhållssyfte. I själva verket är och förblir kärnvapenprovens främsta syfte att utforska och verifiera nya konstruktioner för mer kraftfulla, hanterbara och militärt effektiva kärnvapen.
  4. Förespråkarna av fortsatta kärnvapenprov hävdar att det inte finns något alternativ till dessa för att verifiera de avancerade tredimensionella beräkningsmodeller som på sikt skulle kunna komma att göra provning överflödig.
    Detta påstående är helt felaktigt i alla avseenden. Det behövs inga tredimensionella modeller för att på ett tillfredsställande sätt simulera en rotationssymmetrisk kärnladdning. De existerande tvådimensionella modellerna är fullt tillräckliga. Kritiska beståndsdelar i form av konventionella sprängmedel kan dessutom testas ändå. Även om man kanske kan konstruera ett scenario där en tredimensionell modell vore bra att ha för att förutsäga åldersrelaterade problem med det klyvbara materialet i kärnvapnen, finns det mycket enklare och billigare sätt att uppnå samma resultat.
  5. Slutligen uttrycker provningsförespråkarna "allvarlig oro" över att ett provstopp inte skulle kunna verifieras och att kärnvapentekniken skulle kunna spridas även utan provning.
    Det finns inga övertygande argument som stöder påståendet att provstopp inte skulle gå att verifiera. Det har klart visats att sprängningar av magnituden några hundratal ton detekteras av seismografer. Prov med lägre sprängstyrka medger inte utprovning av förstärkning med tritium/deuterium, vilket är av stort intresse för en stat med kärnvapenaspirationer. Det finns dessutom en stor risk för varje eventuell "utbrytarstat" att någon av de inblandade ser det som sin världsmedborgerliga plikt att slå larm. Detta har kallats för "social verifiering". De politiska och diplomatiska konsekvenserna skulle bli mycket allvarliga för en sådan stat, om förbud mot kärnvapenprov gäller som internationell norm. Man kan också fråga sig varför det skulle vara så viktigt för USA att gå vidare med ytterligare prov utöver de 1031 som redan genomförts när man ändå antar att länder som Indien med 4 prov och Pakistan med 2 skulle kunna fortsätta sin kärnvapenutveckling utan fortsatt provning.

Sammanfattningsvis ger en ingående granskning av de konservativas attack på provstoppsavtalet intrycket av att det handlar om ett vårdslöst hopkok av kalla-krigsdoktriner om avskräckning, vilseledande teknisk information och det som av sociologen C Wright Mills kallats för "knäppgöksrealism" (crackpot realism). Men mest alarmerande av allt detta är den uppenbara strävan hos de ledande Republikanerna att riskera en betydligt större spridning av termonukleära kärnvapen genom att de verkar för att amerikanska avskräckningshot vidmakthålls och till och med förstärks i framtiden.