Fem starka papper som stöder kärnvapennedrustning har kommit fram på sistone:

	Provstoppsavtalet - CTBT - som innebär ett förbud mot kärnvapensprängningar
	Haagdomstolens uttalande om att kärnvapenanvändning strider mot internationell lag
	Canberrakommissionens rapport om hur kärnvapen steg för steg skulle kunna avskaffas
	"Kärnvapen är militärt oanvändbara, politiskt meningslösa, ett hot mot mänskligheten och att de måste avskaffas" - uttalande från 61 fd höga officerare.
	Beslut i FNs generalförsamling om framtagning av en konvention om förbud mot kärnvapen (arbetet påbörjas nu i höst)

Dessutom har vi icke-spridningsavtalet, ABM-avtalet, nedrustningsförhandlingarna och SALT-avtalen.

Varför går det då så långsamt? Vår systerorganisation Läkare mot Kärnvapen (SLMK) beskriver rörelsen mot en kärnvapenfri värld som "glacial" och takten i det hela som "geologisk", baserat på egna erfarenheter från den senaste NPT-konferensen.
Sanningen är att kärnvapenfrågan kommit ur politikens fokus. För kongressledmöter och senatorer i USA är det mer viktigt att rädda jobben i hemstaternas vapenlaboratorier. Och laboratorierna, fördelade över USAs stater, utnyttjar skickligt detta vakuum. Man talar om fövaltning av kärnvapen i syfte att garantera säkerheten ("Stockpile Stewardship"), hot från asteroider, bevarande av unik kompetens. Efter några år kanske den världspolitiska situationen har ändrats så att det går att bättra på färgen i de gamla hotbilderna. Då kan det bli läge att med hänvisning till nationell säkerhet återigen motivera satsningar på nya typer av kärnvapen. Visserligen finns det fortfarande pengar för laboratorierna, närmare bestämt delas 40 miljarder dollar ut över en tioårsperiod, men det sägs vara 'tungt' för de anställda att inte ha någon vettig roll att fylla.
Som oberoende organisationer har vi och andra anti-kärvapengrupper en viktig roll att fylla genom fortsatta påtryckningar för att rörelsen mot en kärnvapenfri värld inte skall avstanna. Vår aktivism var en avgörande faktor i att få upp nedrustningen på den politiska dagordningen för några år sedan. Frågan är om vi kan nöja oss med att vapenarsenalerna numera fungerar mest som förevändning för att hålla laboratorierna igång och rädda jobben - ett slags högteknisk socialhjälp? Det skulle i bästa fall innebära att ytterligare tiotals miljarder dollar går till spillo under den tid det tar tills merparten av kärnvapenteknikerna funnit annan sysselsättning eller gått i pension. Men, som sagt, risken finns att kapaciteten används för att sätta igång ännu en rustningsspiral. För att citera Jackie Cabasso i Western States Legal Foundation: "Det mest säkra kärnvapnet är det som inte finns. Nästbäst är det som har demonterats."

Stefan Björnson