I januari i år tilldelades den amerikanske generalen George Lee Butler ett förtjänsttecken som uppkallats efter Harry Trumans försvarsminister Henry L. Stimson. Butler var under sin aktiva tid chef för det s.k. Strategic Command och dess föregångare Strategic Air Command, vilket innebar att han innehade en av de högsta posterna inom den amerikanska krigsmakten. Vid mottagandet höll han ett tal, som återges i mars-aprilnumret av The Bulletin of the Atomic Scientists. Här följer ett kortfattat referat av hans anförande, som i tidskriften getts titeln "Tid att avsluta den nukleära epoken".

Butler inleder med ett citat från ett memorandum som Stimson skickat till president Truman. I detta tydliggörs hela dilemmat med existensen av atombomben. Texten är daterad 11 september 1945, ganska precis en månad efter Hiroshima och Nagasaki. Det är inte någon ny utveckling av äldre vapentyper vi har varit med om, säger Stimson. I stället har vi bevittnat "en höjdpunkt i kapplöpningen mellan människans växande tekniska förmåga till förstörelse och hennes psykologiska förmåga till självkontroll ... hennes moraliska förmåga."

Med detta citat som utgångspunkt förklarar Butler redan i inledningen av sitt tal att han så småningom kommit till insikt om att han borde använda alla sina krafter för att "företräda de villkor och förhållningssätt som skulle göra det möjligt att en dag befria mänskligheten från det gissel som kärnvapnen utgör." I fortsättningen berättar varför han vågar hoppas på att kunna förverkliga detta högt ställda mål. Det som gav honom möjligheter var dels att det kalla kriget tog slut och dels att han blev utnämnd till chef för det strategiska kommandot.

Knappt hade Butler tillträtt sitt höga ämbete förrän han sammankallade sin stab av 20 generaler och en amiral och redogjorde för sina planer på en drastisk reduktion av kärnvapenberedskapen i USA. Som exempel på vad dessa gick ut på kan nämnas att moderniseringsprogram uppgående till den nästan ofattbara summan av 40 miljarder dollar föreslogs skrotade. Vidare föreslog Butler att Strategic Air Command skulle upplösas - det ersattes så småningom av en ny enhet med namnet Strategic Command. På några få månader hade staben gått med på dessa nedskärningar och Butler kände att hans nedrustningsarbete hade inletts.

Under år 1995 kallades Butler att delta i Canberrakommissionens arbete, vars slutmål sammanfaller med hans egna, nämligen att helt eliminera kärnvapnen från jordens länder. Som en inledning har man föreslagit att inte längre ha en stor mängd kärnvapen stridsberedda med mycket kort varsel. En del av dessa önskemål har faktiskt tillgodosetts av de stora kärnvapenmakterna USA och Ryssland.

Mot slutet av sitt anförande tar Butler upp idén om avskräckningseffekten av kärnvapeninnehavet. Denna effekt kan inte bevisas ha existerat menar han. Mycket målande beskriver han hur upprustningsspiralen fick människor "att tänka det otänkbara, rättfärdiga det som inte kan rättfärdigas och att rationalisera det irrationella." Så fortsätter han: "Till slut kokade vi ihop en ny och desperat teologi för att lätta vår moraliska ångest, och vi kallade den avskräckning." Om det nu inte går att veta något om hur avskräckningen fungerat, om den t ex haft till effekt att förhindra det tredje världskriget, varför fortsätter man då att hylla denna princip, frågar sig den numera pensionerade generalen Butler.

I samma nummer av tidskriften diskuterar en av redaktörerna, nämligenWilliam M. Arkin, Butlers anförande i en artikel med titeln "Bomben har många vänner". Arkin redovisar intressanta synpunkter på realismen i önskemålen om att få allmänt gehör för strävan mot en kärnvapenfri värld.

I underrubriken till sin artikel ger Arkin den huvudsakliga kritiken av Butlers framställning: "Alltför många människor vill att bomben ska leva. Det var synd att inte Butler berättade vilka dessa är." Enligt Arkin borde Butler ha fått tillräcklig insyn i det kärnvapenvänliga etablissemanget för att kunna nämna de personer vid namn som trots allt ser till att nedrustningen inte går alltför fort. Så länge dessa forskare, byråkrater, militärkonsulter eller andra typer av "specialister" får vara anonyma kan inte förhoppningarna om framgång i strävandena bli särskilt stora!

Som ett typiskt exempel på de inflytelserika i sammanhanget nämns Butlers efterträdare på posten som chef för Strategic Command, generalen Eugene Habiger. I en intervju nyligen för Defense Daily redogör han för sin ståndpunkt när det gäller betydelsen av kärnvapnen i avskräckningssyfte. Han är, säger han, beredd att genom personliga besök hos kongressledamöter berätta om sin övertygelse: "Jag ska berätta för dem att vi har ett förnämligt lag av superstjärnor och att vi har föresatt oss att göra vår nationella avskräckningsstrategi både flexibel och rimlig." Med den tron hos ledande militärer är det naturligtvis inte lätt att fullständigt avlägsna inslaget av kärnvapen i arsenalen hos den enda kvarvarande stormakten i världen. Arkin är mycket pessimistisk om utgången trots alla uttalanden som kan ha gjorts i högtidliga tal av avgående generaler eller i deklarationer liknande den som Canberrakommissionen publicerade som ett resultat av sitt arbete. Yrkesföreningar mot kärnvapen har ingalunda spelat ut sin roll!

Gunnar Tibell