När Indien och Pakistan med kort tids mellanrum genomförde sina kärnvapenprov, så födde det på sina håll också en uppfattning att det "bara" skapade en ny balans - fast baserat på en högre grad av avskräckning än det tidigare hade varit fallet. Men kärnvapenproven innebär inte en avskräckning med en inbyggd stabilitet som kanske fanns mellan öst och väst; snarare tvärtom.

Indien har en stor konventionell övervikt gentemot Pakistan och skulle enligt amerikanska datorsimuleringar vinna ett konventionellt krig mot Pakistan. Indien har flest kärnvapenladdningar (mellan 80 och 100), Pakistan har antagligen inte flera än 30. Däremot har Pakistan färdigutvecklat medeldistansroboten Ghauri och har därmed en fördel, eftersom Indien antagligen inte har sin motsvarighet Agni-roboten klar förrän om ett till två år. Att Indien redan nu har en färdigutvecklad kortdistansrobot är mindre väsentligt i relation till kärnvapnen. Det finns med andra ord en obalans i den tillsynes härskande terrorbalansen. I sig är detta farligt, eftersom det ger en av de två länderna kan känna sig frestat att påbörja ett krig med vissa vapensystem innan motparten hinner ikapp.

Men riskerna förknippade med avskräckning i Sydasien är också fundamentalt annorlunda än de var det under kalla kriget i Europa. Pakistan och Indien har en lång gemensam gräns, och står ansikte mot ansikte med respektive territoriella krav riktade mot varandra. Etnicitet och religion spelar en stor roll för de politiska lederna i konflikten mellan Indien och Pakistan. Detta var aldrig fallet för USA och Sovjet, eftersom östväst konflikten bestod i ideologiska motsättningar som inte leder till samma brisanta konfliktpotential. Avskräckningen mellan Sovjet och USA baserades på ett omfattande ett underrättelsessytem, från vilket man fick ett underlag för att förstå och förtolka motpartens intentioner. Indien och Pakistan har inte tillgånger till detsamma, och i den osäkerheten kan det också finnas en frestelse att använda en förstaslagsförmåga tidigt i en konflikt för att "vara på den säkra sidan".

Men det är inte bara strategi och avskräckningens ofullständighet som leder till bekymmer. I själva sättet kärnvapenproven har använts finns en parallell till hur kärnvapenproven ägde rum i andra stater. Om man grovt skall skildra de olika syften som kärnvapenprov har haft för olika kärnvapenmakter, så kan man hitta olika steg.

1. Konstatera att bomben verkligen fungerar
2. Konstruera ständigt kraftigare vapen, t.ex. vätebomben.
3. a) Mindre kärnladdningar görs, specialdesignade för en tilltänkt kärnvapenbärare.

Vapnen som kommer ur de båda första är främst avsedda att visa muskler och förmåga gentemot andra, och har därmed begränsat militärt värde.

Det finns fortfarande mycket osäkerhet beträffande både Indiens och Pakistans kärnvapenprov. Enligt officiella indiska källor var ett prov en vätebomb. Andra bedömare antar emellertid att det förmodligen var en kärnladdning som var "trimmad" med tritium och deuterium, vars neutroner förstärker fissionsprocessen i en plutoniumladdning. Man är dessutom fortfarande osäker på om Indien och Pakistan verkligen har gjort så många som de respektiva fem och tre prov. Denna osäkerhet antyder att proven skall användas till att visa muskler, som något man skyltar med. Om det har genomförts flera kärnvapenprov samtidigt, så är detta enligt tekniska bedömare oanvändbart till att insamla data för att använda till ett datorsimuleringsprogram.

Under Chrustjevs regeringstid genomförde Sovjet ett gigantiskt vätebombsprov över Novaja Semlja. Syftet var enbart att imponera de delegerade på den sovjetiska partikongress och skapa fruktan i väst. Chrustjev lyckades med båda, men själva vapentypen var militärt oanvändbar. Däremot kom det andra kärnladdningstyper och otaliga kärnvapenprov. För Indien och Pakistan finns det på samma sätt anledning att anta att kärnvapenproven hittills var tänkt som medel och första steg i ett öppet nukleärt maktspel".

________________________________________________________________________

Lars van Dassen

Ph. D. candidate

Department of Peace and Conflict Research, Uppsala University

Box 514, S-751 20 Uppsala, Sweden

Phone +46 (0)18-18 78 96 Fax: +46 (0)18-69 51 02

________________________________________________________________________