Varje användning av kärnvapen måste förhindras. Omedelbara och beslutsamma åtgärder är nödvändiga för att befria världen från kärnvapnen. Ett angeläget första steg är att minska riskerna för kärnvapenkrig av misstag. Men i stället ökar dessa risker genom sönderfallet i Ryssland och upprustningen på den indiska halvön.

Ända sedan kärnvapnens tillkomst har funnits farhågor för ett krig till följd av mänskliga misstag eller tekniska felfunktioner. Särskilt inom de stora kärnvapenakterna har en mängd åtgärder har vidtagits under årens lopp för att öka säkerheten i hanteringen av kärnvapnen.

Stridsdelarna har utformats så att de inte utlöses genom yttre påverkningar som häftiga stötar, hetta, brand, elurladdning etc. Ett stabilt sprängämne har valts. Haveri hos en kärnvapenbärare får inte leda till utlösning.

Cuba-krisen 1962, då USA och Sovjetunionen stod på randen till ett kärnvapenkrig, gav mänskligheten en brutal demonstration av riskerna att leva med kärnvapen. Som en följd av Cuba-krisen träffades en mängd avtal avsedda att öka säkerheten., t.ex. avtalet 1963 om den heta linjen mellan Moskva och Washington. Den har sedermera kommit till användning ett antal gånger vid internationella konflikter.

Parterna har var för sig infört spärrar mot icke auktoriserad användning av vapnen (Permissive action links, PALs). Personer i den högsta statsledningen har ständigt med sig en väska, varifrån en hemlig, kodad signal kan sändas till vapnen för att dessa skall kunna avfyras.

Beslut om insats av vapen måste fattas snabbt för att förhindra att dessa slås ut innan de avfyras. Tidsnöden skapar stress och ger inte möjligheter till övervägda beslut. Risk att störningar sätter igång ett krig. År 1971 träffades en överenskommelse mellan Sovjetunionen och Förenta Staterna om åtgärder för att minska risken för krig av misstag. Parterna skulle informera varandra vid provskjutning av missiler och vid olyckshändelser för att undanröja risken att de tolkades som anfall. Ytterligare avtal träffades under perioden 1971- 1973 om att förebygga krig av misstag till följd av manövrer till havs.

Hotet om utplacering av medeldistansvapnen Pershing 2 och kryssningsmissiler som motdrag mot Sovjetunionens SS 20 i Centraleuropa blev den stora väckarklockan för folkopinionen. Utplaceringen byggde på

föreställningen om ett begränsat kärnvapenkrig i Europa och en counter-force-strategi. Plötsligt blev européerna medvetna om att det var de som skulle offras i ett krig. Detta blev starten på ett brett folkrörelseengagemang. Detta inriktades främst mot strategiens krav på mycket snabba beslut och hög beredskap. Därigenom ökar risken för krig av misstag. Visserligen blev medeldistansrobotarna utplacerade, men under opinionens tryck träffades INF-avtalet 1987 som ledde till att vapnen ganska snart drogs tillbaka.

Under många år sedan 1940-talet har sålunda de dominerande kärnvapenmakterna USA och Sovjetunionen utvecklat tankar och teknik för att avskräcka varandra från anfall och samtidigt förhindra att ett krig bröt ut genom mänskliga och tekniska felfunktioner. Trots de djupa motsättningarna har det legat i båda parters intresse att bygga upp säkerheten i vapen- och ledningssystemet. Åtgärderna har förutsatt att kärnvapenmakterna varit politiskt stabila, rationellt fungerade, haft erforderlig tid till förfogande för beslut och att vapnen legat under den politiska ledningens kontroll.. Till följd av dessa åtgärder har mänskligheten så småningom invaggats i en känsla av säkerhet

Men vilka blir konsekvenserna av den fortsatta upplösningen i Ryssland och av de indiska och pakistanska kärnvapenproven?

Den fortgående reduktionen av Rysslands konventionella militära styrkor har fått som konsekvens att i försvarsplaneringen läggs större vikt vid kärnvapenstyrkorna. Den tidvis kaotiska situationen i Ryssland innebär osäkerhet om vem som kontrollerar kärnvapnen och en allmän risk att kärnvapen kommer på avvägar. Ett oavsiktligt test på ledningssystemets förmåga att hantera en plötsligt uppkommande situation erhölls i januari 1995 då en forskningsraket sköts upp från den norska basen Andöya och av ryssarna tolkades som ett möjligt anfall. Kärnvapenstyrkorna sattes i högsta beredskap innan larmet kunde blåsas av.

Indiens och Pakistans kärnvapenprov indikerar att båda länderna har kapacitet att producera kärnvapensystem eller har dem redan färdiga. Redan detta medför allvarliga risker. Det är föga troligt att en nybliven kärnvapenmakt har infört alla de tidigare nämnda säkringarna. Därtill kommer att de gamla motsättningarna kan blossa upp i öppet krig, varvid kärnvapnen kan komma till användning. De indiska och pakistanska proven försvagar icke-spridningsavtalet och nya potentiella kärnvapenmakter som Iran och Irak står i kö med ökande risker som följd.

Världen kan inte i längden leva med kärnvapen. Enda vägen till en kärnvapenfri värld är att slå fast att det inte finns några legitima kärnvapen. Det måste komma till bindande åtaganden att rusta ned inom en given tidsram. På vägen dit bör riskerna för krig av misstag begränsas genom åtgärder av den typ som prövats mellan de sedan länge etablerade kärnvapenmakterna.

Ett intressant grepp är "Middle Power Initiative" som bygger på att folkrörelser skall engagera regeringarna i ett antal medelstora länder, som sedan skall utöva press på kärnvapenmakterna. Initiativet har formulerat fyra krav: