"Sveriges låga profil i nedrustningsfrågor" är rubriken på en artikel av Stefan Björnson i Nytt nr 3/97. Han vill sätta Sverige på kartan igen vad gäller kärnvapennedrustning. Han har rätt i att Sverige syns och märks mindre nu än på Alva Myrdals tid. Men det är fel att Sverige ligger lågt. I själva verket arbetar de svenska förhandlarna hårdare idag än på 60- och 70-talen, då vi märktes mer. Med bättre konkreta resultat dessutom, bl. a. i fråga om kärnvapenprovstopp och förbuden mot kemiska och biologiska vapen. Skillnaden i synlighet beror på en kombination av flera faktorer. De viktigaste är ändrat världsläge, EU-medlemsskap och brist på symbolperson. I. Efter det kalla krigets slut är nedrustning inte längre lika uppseendeväckande. Varje drag i förhandlingarna är idag inte förstasidesnytt. Men efter 1988 avlöstes dittillsvarande kapprustning av en exempellös skrotning och indragning av kärnvapen. Det är främst kärnvapenmakternas förtjänst. Men Sverige har inte latat sig. Förra årets provstopp grundades på upprepade svenska avtalsutkast. Kontrollförhandlingen hade svensk ordförande, och Sverige är nu ledande vid uppbyggnaden av det nya kontrollsystemet. 1991 deklarerade USA och Sovjetunionen ömsesidigt att alla taktiska kärnvapen skulle dras tillbaka från militära förband och från örlogsfartyg och att hälften skulle skrotas; en åtgärd som är viktigare för småstater som Sverige än de mer omskrivna START och START II. Men dessa deklarationer vilar juridiskt på lösan sand och kan ändras när som helst. Därför föreslog utrikesministern i februari 1996 att de skulle fästas på juridiskt bindande papper. Inte ett knyst i tidningarna. Men bakom kulisserna har Sverige gjort desto mer. Och när presidenterna Yeltsin och Clinton träffades i Helsingfors i mars 97, kom man överens om att se över saken - ett vackert resultat för vår tanke. II. Fram till 1990 ingick Sverige i den alliansfria gruppen av övervägande uländer vid nedrustningskonferensen. Vi hade och har goda kunskaper beträffande kärnvapen- och andra frågor. De ofta sämre lottade alliansfria staterna litade på vår kompetens och vår objektivitet. De har majoritet i FNs Generalförsamling och satte regelbundet de svenska förslagen "på kartan", antingen det föll stormakterna i smaken eller inte. Detta skedde öppet med publicitet som följd. Men under det kalla kriget blev det sedan si och så med dessa majoritetsförslags konkreta genomförande. Som EU-medlem efter 1995 för Sverige först fram sina förslag inom EU-kretsen av kompetensmässigt jämbördiga stater. Där stöts och blöts de i slutna rum tills EU talat sig samman, varefter EUs ordförandeland - när detta skrivs Luxenburg - presenterar det nu gemensamma förslaget för världen, vilket dock inte hindrat 'alleingang' i några viktiga frågor som uppföljning av Canberra-kommissionen. Men totalt sett syns Sverige mindre. Samtidigt har våra förslag fått större politisk tyngd och deras väg till genomförande är kortare än under det kalla kriget. III. Den svenska nedrustningspolitikens synlighet bars länge upp av en politiskt tillsatt "symbolperson" - Alva Myrdal (1962-73), Inga Thorsson (1974-82) och Maj Britt Theorin (1983-91). Dessa framstående kvinnor var ordförande i den svenska nedrustningsdelegtionen, som hade till uppgift att bevaka nedrustningsfrågorna, att leda vår förhandlingsinsats och att ge råd till regeringen. Efter 1992 finns ingen särskilt utsedd symbolperson. Nedrustningsdelegationen fick en tjänsteman som ordförande. Dess syfte blev nu istället att informera riksdagen om regeringens politik. Efter 1994 har delegationen inte sammanträtt alls. Numera formas nedrustningspolitiken som en av flera frågor i samspelet mellan utrikesministern och riksdagens utrikesutskott. Men det syns mindre. Denna utveckling har gjort det allmänt svårare för NGOs att följa med vad som händer. Och framför allt att bedöma när och till vem man skall föra fram sina synpunkter. Om nedrustningsfrågorna skall bli lika synliga som förr, måste den intresserade idag göra det själv utan draghjälp av någon symbolperson. Personligen anser jag att NGOs är på god väg att göra just det, åtminstone på den internationella arenan. Flera NGOs har fått Nobels Fredspris. Men det kräver mer än förr. Vill NGOs bli en faktor i politiken, måste man skaffa sig egen specialistkompetens, ta fram egna detaljerade ståndpunkter och sedan lobba för dem på bred front, tex via debattartiklar och kontakter i politikens sfär. Alva Myrdal sa ofta i sina offentliga tal att vill man förstå frågorna måste man själv läsa in dem. Själv lärde hon sig tillräckligt med kärnfysik för att klara provstopps- och spridningsfrågorna lika bra som sina experter. JAN PRAWITZ Medlem av Sveriges nedrustningsdelegtion 1962 - 1992	Alva Myrdal Bilden är hemtad från sidan Heroines for Peace
	Inga Thorsson Biden är tagen av Lars G Lindskog SLMK
	Maj-Britt Theorin Biden är hämtad från sidan Our President is...
	Anonym Tjänsteman?

Replik till Jan Prawitz