Gud,

hjälp mig att bli som dom andra.

Vi är få som lever i

verkligheten med massvält,

råvaruplundring, rovdrift,

försurning, fascism, förtryck,

tortyr,

och kärnvapenupprustning.

Vi är få som

försöker förändra kursen,

Vi ter oss töntiga, bisarra.

Det känns så ensamt och hopplöst,

så tröttsamt och orättvist.

Låt mig med gott samvete

istället kunna ägna mig åt berikande

fritidssysselsättningar.

Musik, litteratur och teater,

konst, tv, veckotidning,

och positivt tänkande.

Låt mig kunna tycka att VM

och schlagerfestival

är viktiga saker.

Låt mig som de andra

kunna bli upprörd över

påstådd reallöneförsämring

och skattetryck.

Låt mig som andra

kunna säga

att familjen fordrar

all min kraft så jag faktiskt

inte hinner ränna omkring på

världsförbättraraktiviteter.

Hjälp mig att leva lika glad,

trygg och obekymrad

som passagerarna

på Titanics dansgolv gjorde

sekunderna före isberget.

Låt mig som dom andra

kunna säga att

dom andra får ta ansvar för

de stora problemen.

Men, du Gud,

vad är det jag säger?

Glöm vad jag bad dig om.

För vem ska känna ansvar

för mänsklighetens

stora gemensamma problem

om inte jag tar mitt ansvar.

Hjälp mig kämpa vidare!

Hjälp mig kunna få dom andra

att inse att det är

bättre att vara aktiv idag

än radioaktiv i morgon.

Och fräls ifrån ondo

de medmänniskor

som har till yrke att sätta

rubriker på

kvällstidningarnas löpsedlar

och därmed bestämma åt oss

vad som är stort och

vad som är smått.

(Författaren lär vara läkare, men är i övrigt ej känd av Nytt-redaktionen, så vi har inte kunnat ta kontakt för att be om tillåtelse att få återge denna dikt.)