I de flesta framställningar som rör konflikten mellan Indien och Pakistan finns det en utpräglad benägenhet att betrakta krigshotet inom ramarna för avskräckning och strategisk paritet. Det är kanske inget konstigt med det: vi har lång erfarenhet av kalla kriget där krigshotet i de flesta diskussioner var relaterat till föreställningar om balans och obalans i styrkeförhållandet. På samma sätt är alla nedrustningsåtgärder präglade av siffror. Så många till den ena, i stort lika många till den andra och med tiden när man närmar sig de mindre kärnvapenmakterna vad beträffar storlek på arsenalerna, så måste också dessa inkluderas i nedrustningsekvationerna.

När man gör detta fallet Indien och Pakistan, så ledar det till att man dels går in i diskussionen på de retoriska villkor som dessa två stater strävar efter skall vara de förhärskande: Indien och Pakistan har var sin egen avskräckning och egna kärnvapen och har rätt till dessa - och gör på sätt och vis inte annat än vad andra har gjort före dem. Att diskutera på avskräckningens villkor och de betingelser som konfliktparterna eftersträvar skapar emellertid en blindhet för andra faktorer än de strategiska och militära, och härmed bortser man från de politiska, sociala och ekonomiska faktorer och processer som är de mest väsentliga och som beroende av deras sammansättning kan leda till krig som eskaleras till kärnvapenkrig; men också till stabilitet och en långsiktig fredsordning.

Kärnvapenproven som Indien och Pakistan gennomförde i maj 1998 har haft helt olika konsekvenser för de båda länderna. Det ekonomiska embargo som främst USA, Kanada och de skandinaviska länderna etablerade har inte haft någon som helst påverkan på Indien. Indien har en gigantisk och mycket protektionistisk ekonomi och har i stort varit opåverkat av den ekonomiska krisen i Asien. Den ekonomiska växten beräknas bli 6-7 % för år 1998 och exporten har inte lidit under vare sig bojkott mot indiska produkter eller krisen i världsekonomin. Det politiska livet fortsätter också mer eller mindre oförändrat. Det är visserligen alltid mycket turbulens i indisk politik, men inte på ett nytt och annorlunda sätt än före kärnvapenproven. På många andra områden har Indien också fått en ny och inte mindre betydelsefull roll än före proven. Indien är fortfarande ledande inom gruppen av alliansfria stater och har öppnat en dialog med stater som USA, Ryssland och Frankrike som inte fanns tidigare.

För Pakistan har konsekvenserna varit ganska annorlunda och det är detta som skapar det mest brisanta elementet i konflikten. Efter kärnvapenproven ledde embargon och neddragningar av biståndsmedel Pakistan från ett dåligt in i ett katastrofalt ekonomiskt läge. Det allmänna förtroendet för landets politiska ledning har aldrig varit starkt, men har nu helt försvunnit. Pakistans ekonomi krymper och hos internationella långivare rankas Pakistan på höjd med världens allra fattigaste länder.

Pakistan har under de senaste månaderna fått problem med flera av sina granländer, särskilt med Iran rörande konflikten i Afghanistan, där de två stöder olika sidor i inbördeskriget. Att Pakistan stöder de fundamentalistiska talibanerna kan låta märkvärdigt, men en av orsakerna är att det vore mycket problematiskt att göra något annat, eftersom fundamentalister åtnjuter så pass stor och växande sympati i Pakistan. Och här ligger kärnan till problemet: utan förtroende för det politiska systemet och makthavarna och i en svår ekonomisk kris växer stödet för de fundamentalistiska krafterna. De som har pengar och utbildning i Pakistan placerar pengar utomlands och har gjort sig redo för att fly från en eventuell fundamentalistisk revolution. Om en fundamentalistisk revolution blir verklighet växer krigshotet gentemot Indien. Det kan bli ännu svårare för Indien att kontrollera den muslimska majoriteten i den indiska delen af Kashmir liksom Indien kommer att känna sig hotat på ett annat sätt än för närvarande. På samma sätt kan ett fundamentalistisk

Pakistan ha ett större behov av att samla landet kring en gemensam sak, som ett krig, och bry sig mindre om att det kan få katastrofala följder för landet i sin helhet.

I det nuvarande läget går det fortfarande att förebygga denna utveckling. När det fokuseras på konflikten mellan Indien och Pakistan är det bra att prata om det stora kärnvapenhotet. Men inte minst är det väsentligt att göra något åt den ekonomiska krisen i Pakistan. Det är tveksamt om ekonomisk blockad kan få annat än en symbolisk och negativ effekt på Pakistan. Istället för embargo är det kanske dags att se över relationen till Pakistan och normalisera förhållandena rörande bistånd och handel - inte minst för Sveriges del. Detta är en fortsättning för att förbättra de sociala, ekonomiska och politiska konflikterna i Pakistan och en förutsättning för att öppna en dialog med Pakistan på de många punkter där det behövs.